Jaha idag var det tisdag...nu var de ett tag sen jag skrev. Vad har hänt? Inte mycket jag har bara inte orkat eller haft lust att skriva på ett tag, vissa gånger kan jag skriva blogg varje dag och ibland kan det gå flera dagar i mellan.Jaja det är beroende på hur jag känner och vill ha det. Är så jäkla trött idag..bläää vill inte vara trött.

 Jag har sån jäkla ångest att jag inte vet varken ut eller in. Vad ska jag ta mig till????? Vill ha tillbaka dig min älsakde bebis, kan inte annat göra än att sakna dig dag ut och dag in. ALLT ger mig sån förbannad ångest NU!!!!! Orkar inte med denna förbannade ångest, svek, hat och en massa annat. Min själ har aldrig varit så fruktansvärt trasig som nu. Kom tillbaka min älskade Smulan, gråter och gråter.

 Ångest ångest var eviga dag!!!! Det kommer till slut att göra mig helt knäpp.

 är så extremt trött på allt...bläää hatar hatar. Tårarna faller ännu igen.

 Sängen nästa och mitt osynliga jag....vart ska detta bära mig? Står inte ut längre

Det är precis vad jag gör, Jag vill kunna gå ut, vill kunna göra det och de. Men orken vart har den tagit vägen??? Efter det att min älsakde katt Smulan lämnade mig och världen bakom sig för gott. Allt har blivit så tungt och jobbigt sen dess. Nu har jag inget att gå ut för, har ingen som behöver gå ut. När jag var hundvakt förrut åt min mammas hund då var jag tvungen att gå ut, fast det händer inte allt för ofta att jag är hundvakt med tanke på att hon inte ens bor här i stan då blir det väldigt svårt. Allt jag hör utanför gör så fruktansvärt ont i mig. Har svårt att ta in vad andra säger åt mig när folk pratar med mig. Smulan va ju bara 2 år gammal och det är ingen ålder alls för en katt.Tårarna kan inte annat än rinna ner för mina kinder 24 timmar om dygnet.

Är så totalt instängd i mig själv helt bort kopplad från allt. Vill kunna försöka prata med en vän men det sätter stopp, jag kan inte få fram det jag vill ha sagt.

Denna vän jag menar hoppas jag själv vet vem hon är, men jag tror hon känner igen sig. Mörker mörker finns inget annat än det just nu.

 Mitt huvud är en enda karusell nu, det har de varit hela veckan. Varför kan jag aldrig få må bra??? Vrider och vrider mig 4000 varv i sängen hela tiden, snurrar även annars också på dagarna. Allt känns otäckt, främmande, det är inte jag. Vem är jag??? Vill kunna skaffa nya vänner som är snälla, trevliga och inte av den "onda typen" men det är inte så lätt, vet inte vart i myrstacken jag ska börja leta. Oftast när jag kommit halvvägs så säger det bara stopp, allt tar stopp. Är jag påväg tillbaka?? Bakåt?? Denna eviga karusell som nu satt i gång i mitt huvud och i hela mig är inte måttlig det kan jag lova, jag har fullt upp med att försöka stanna den, men det går inte, karusellen bara snurrar och snurrar och åker upp och ner i en jäkla fart. Hur länge ska det fortsätta????? Det är svårt att försöka få med någon vän på denna karusell, hmm. Tårarna faller långt långt ner till marken. Den lilla Ida vill kunna bli hel någon gång. Magsmärtorna blir allt värre och värre, ju fortare karusellen snurrar värre blir allt. Vill stoppa karusellen nuuuuu!!!!

 Fattar inte varför kvällarna ska vara så jobbiga och känslo laddade. Nu ser jag min älskade "bebis" Smulans kudde som är full med hennes hår, jag har tänkt att tvätta den, eller ta bort håren från den, men när jag väl kommer dit så kan jag inte. Smulan du måste komma tillbaka. Fast jag vet att du aldrig kommer komma tillbaka, men vill det. Din kudde, din matte alla väntar på dig. Dom som älskade dig. Gråter och gråter, om du såg och kunde trösta mig nu så vore det bra. men det går inte, istället får tårarna falla bäst dom vill, tårarna kommer aldrig att försvinna. Ångest ångest på max nivå, varför varför????? *gråååter* Kan känna din lukt fortfarande, fast du varit borta så läääänge. nej nej du är inte borta, vad säger jag? Du kommer snart hem. det har jag sagt i 8 månader snart, men lik förbannat så ser jag dig inte komma hem. Åhhh Ursäkta mig att jag skriver som jag gör, men det är min blogg och jag skriver som jag vill och om vad jag vill. Smulan va min bebis...mitt hjärta som blev endast 2 år gammal.

Jag orkar inte längre och gå och vänta och vänta på att allt detta ska bli klart. Jag vet att allt tar sån jääkla tid när det gäller poliser och allt, men dom borde ändå snabba på. Men neej då dom verkar ha kaffe rast hela tiden. Det verkar som det är de enda dom haft i sommar. Snart har det gått 4 månader och ingen polis har hört av sig...ingenting har hänt. Blir nite bättre för att man tjatar heller...bläää hatar. Jag har blivit helt knäpp går i min egna lilla värld och kan inget annat. Faaaan. Bara en massa ??????? Dag ut och dag in, ska dom lägga ner allt eller går det vidare??? ja många många tankar snurrar i huvudet nu...och har gjort hela sommaren med för den delen.

 Den obeskrivliga saknaden och sorgen efter Smulan den går inte att beskriva på annat sätt än tårarna faller oavbrutet hela kvällarna och nätterna. När regnet öser ner här då är det Smulan och min farfar som gråter ett skvätt eller 2. Jag vill kunna sakna er med glädje och inte bli ledsen, men det är inte lätt, har man förlorat något/några som man älskar så tar det lång tid och det måste det få göra så är det bara. Det kan ingen säga åt mig att "Ida ryck upp dig nu och gå vidare" Så enkelt är det inte. Vad jag än gör så finns Smulan med mig hela hela tiden. Älskar dig. När jag lägger mig ner i min säng kan jag inte annat än att fälla en massa tårar för min älskade och saknade bebis som fanns hos mig för 8 månader sen. Men som jag tyvärr aldrig kommer få tillbaka igen. =( Ordet "Aldrig få tillbaka" det gör sååå fruktansvärt ont i mig. Jag har svårt att acceptera det kommer alltid ha svårt för det. Saknar även min mamma så otroligt mycket. Även fast hon bor 9 mil från mig så är det sååå jobbigt. Hon är trotts allt min mamma vad som än händer.Jag behöver komma bort här ifrån ett tag nu...orkar inte med detta. Vil låångt bort, vill utomlands.